Komet Nr 3 2006

carolin dahlman Robert från Boxer sniffar inte kokain F O T O : JA N N L I P K A De är överallt just nu - sångerskorna och skådisarna. Carolina Klüft får en massa stålar för att sälja katrinplommon, Emma Sjöberg gör Lindex mindre tantpräktigt, Madonnas crew hottar upp H&M-overaller, Pernilla och Charlotte är klämkäcka Sisters och Björn Ranelid ger Claes Ohlsons verktyg extra djup. K ändisar överallt, överallt, överallt. Det tycks som att det blir allt vanligare att företag använder kändisar för att ge sitt varumärke lite extra stjärnglans. Kändisen står för glädje, sundhet eller en cool attityd ­ och när popstjärna och produkt trängs på samma reklampelare smittar det av sig på klockor eller bokhyllor. Men att butikskedjor och varumärken hänger upp sin existens på enskilda figurer är en extremsport med hög riskfaktor. Kändisarna är ju trots allt bara människor, och människor tenderar att vara mänskliga - en del åker fast i dopinghärvor, en del tar kokain, en del använder cigarrer till annat än att puffa på. De gör bort sig och det svärtar ofrånkomligen ner allt de rör vid. Kate Moss var ingen hit för H&M när hon snortade lite för officiellt. Ludmilla fick be Axa om ursäkt för att hon lurats med anabola. Bill Clintons lilla romans blev en pinsam belastning för demokraterna i USA. I en tid när allt färre lyssnar till auktoriteter borde effektiviteten i användandet av stjärnor för att sälja dessutom ifrågasättas. I Lunarstorms undersökning Äger, duger, suger fick ungdomarna svara på frågan vad och vem de inspirerades av i köket och det vanligaste var "mig själv". Man litar till sina egna tankar och vill bli kändis på egen hand, via Top Model eller My Space. JC:s kampanj där kidsen själva spelar musik och sjunger att de är "in a band" är helt rätt i tiden. Ändå blir frontfigurerna allt viktigare. Personifieringen bara växer. Det är människors omdöme som vi köper. Vi shoppar utifrån identifikation i stället för rationella val. Plus och Råd & Rön - släng er i väggen, vi läser knappt innehållsförteckningarna. Broschyrer med jämförelser och saklig information; blaha-blaha, tydligen väljer i varje fall män ändå bank efter hur snygg bruttan är på omslaget, oavsett om räntan är sämre. I riksdagsvalet var det mer Persson mot Reinfeldt än rött mot blått. Pondus, snygg friss och känsla fick väljarna att ta ställning. Frivalssamhället har gett oss ångest, såsom frihet och eget ansvar brukar. Alla dessa val, suck, pust och stön. Klart att man ska få välja, men vem är egentligen kapabel? Hela Sverige "Att butikskedjor och varumärken hänger upp sin existens på enskilda figurer är en extremsport med hög riskfaktor." går runt och har dåligt självförtroende för att man helt enkelt inte orkar plöja alla alternativen inför placering av tjänstepensionspengarna. Man får panik av att modet svänger så fort att man knapp hinner klippa av prislappen innan jackan som var så sjukt cool är history. Tryggheten finns i tilliten. Tilliten till Madonnas yogalärare och Lasse Åbergs trygga stämma som hypnotiskt mässar "välj godel". Kanske blir nästa move från reklamindustrin att själva skapa varumärken. Det verkar inte vara så svårt att skapa popstjärnor ­ se på Idol etcetera, så varför svänger inte Coca Cola ihop en egen liten tävling och låter vinnaren stå för ungdomlig och cocacolig stil? Eller gör som Boxer som har skapat sig en egen snubbe som ska göra något så dödens tråkigt som digitalboxar lite spännande. Ja, en ful, smånördig animerad figur bryter i varje fall av mot det vanliga. Och han sniffar aldrig kokain. Något måste man väl hitta på i alla fall, för jag undrar om renommésnyltande på popstjärnor verkligen funkar när det har blivit norm? Alla annonser ser likadana ut. Leende halvgamla kvinnor i svallande hår. Samma figurer som ler och har svallande hår i kvällspress och modetidningar. Jag vill se något nytt! Det här känns fantasilöst och gjort. Byt skiva. Carolin Dahlman är trendspanare och samhällsanalytiker, läs mer på www.societytrends.com 74 0 4 / 2 0 0 6 K O M E T |