Sidan 7 i Amos Nr 1 2012

porträttet Han har sjungit Carola bättre än Carola själv, är flerfaldigt Grammisnominerad och har fått pris för sin goda klädsmak. Nu fyller han 40 och kommer med en ny skiva. Tomas Andersson Wij är popmusikens Clark Kent – doldis och superhjälte i samma person. TEXT: BRITA HÄLL FOTO: THRON ULLBERG Sextonåringen som överlevde JAG VÄNTAR EN MORGON vid hans grind, som i en bok av Astrid Lindgren. För att fullända liknelsen kommer han gående med en bricka kaffe och kakor. Fast det är inte i sagan på landet vi befinner oss utan på trottoaren nedanför hans arbetslokal i Stockholm. Engångsbrickan av kartong kommer från ett kafé. Och det är in i verkligheten, bortom det romantiserande han strävar med sitt nya album. Som heter Romantiken och enligt honom själv är ”en brottning med de bilder och fantasier som styrt mig”. I LÅTEN Sturm und Drang ser han tillbaka på bestämma vilka drömmar som ska få leva och vilka som måste dö. Att döda alla vore fegt och cyniskt, tycker han. Att låta alla leva vore naivt och oärligt. DET HANDLAR OM synen på samhälle och sig själv och sina vänner som tonåringar: Kommer ni ihåg hur det kändes då/ när tonen var så ren och intensiv/ I kärlek och musik, i fest och politik/ och hur allt det där förändra våra liv/ Vi var av kött och blod innan kriget kom/ och sköt på allt det vackra inom oss/ Kommer ni ihåg eller har ni glömt/ vi skingrades i höstens första blåst. – Man är ganska klar som människa som sextonåring. Då har man intuitivt styrt in på en väg politiskt och hur man vill leva sitt liv, säger Tomas Andersson Wij när vi kommit upp till lokalen och halvvägs genom kaffet. – Det finns något hos sextonåringen man inte får svika utan behöver ta med sig in i medelåldern och det finns annat man behöver kasta av sig. Tomas Andersson Wij försöker nu A M OS # 1 . 2 0 1 2 politik men också på relationer. Många – inte minst män – har en romantisk bild av att de ska hitta en människa som ska göra dem hela. Ett självbedrägeri av det mer uthålliga slaget. – Den romantiska kärleken har blivit ett substitut för den gud vi inte längre tror på. Vi letar efter någon som kan fullända oss. Alla över 27 vet att det inte fungerar, men vi har inget annat hopp. Den där romantiska förhöjningen går att hitta i det andliga och när vi är närvarande i nuet, menar Tomas Andersson Wij. Men när vi söker den i relationer gör vi oss ofta bara illa, därför att våra förväntningar är så överdrivna. – I en av låtarna sjunger jag att jag har ”sänkt mina förväntningar till slut”. Jag vet inte om det är riktigt sant, men jag hoppas en dag nå fram till en resignation som inte är bitter. Fast det låter deppigt. * TOMAS ANDERSSON WIJ Debut som skivartist 1998. Aktuell med Romantiken på cd och vinyl och en bok med ett urval av låttexterna genom åren (Sånger, Modernista förlag). Turnéstart i Luleå den 17 februari, avslut i Köpenhamn den 5 april (alla datum på tomasanderssonwij.com). Även verksam som journalist. att inte sjunka. Hur hittar man fram till ett sundare behövande och mer realistiska förväntningar? – Genom att bli besviken många gånger. Kärleken han besjunger i dag är en prövande hemhörighet bortom idealiseringarna. I låten Romantiken: ”Jag är mera jag, du är mera du/men jag undrar ibland hur man lever nu/på lägre volt, på lägre spänning”. Längtan efter gemenskap, ett sammanhang, har varit ett tema både i musiken och i livet. Men det temat har tystnat nu. Delvis beror det på att han har bildat familj, vilket han tycker har gjort livet lättare på ett existentiellt plan. SOM ARTIST HAR han kunnat flyta omkring i – Ja, men det är det verkligen inte. Mycket av det som har varit jobbigt i mitt liv har berott på för höga förväntningar, inte minst på andra människor. Jag har behövt andra för mycket. Det är inte fel att behöva andra, däremot att behöva dem för att bli hel, för konstnärsvärlden en bit utanför samhället. Som pappa dras han in i en värld av föräldrasamtal och bostadsrättsmöten. Att bli bättre jordad i det vanliga livet är något han välkomnar. Jag undrar ändå över det där med barndomens ensamhetskänslor, hur han lyckades bli av med dem. Såna kan ju vilja bita sig fast, oavsett hur många bra människor man träffar senare i livet. Tomas Andersson Wij tror att man både behöver acceptera livet som det är och utmana bilden av sig själv som avvikande: FORTSÄTTNING 7

Sid 6 - Vissa drömmar måste dö för att andra ska få leva. Nu gäller det bara att bestämma   Sid 8 - porträttet – Känslan av ensamhet tror jag ofta handlar om att man lever i strid  
För att kunna läsa myPaper-publikationen behöver du ha JavaScript aktiverat i din webbläsare. Du behöver också ha minst Flash Version 6 installerad.