Sidan 11 i Sändaren nr 36 2013

Porträtt / 11 Livet som tidig kvinnlig pastor har varit händelserikt med många utmaningar för Ingegärd Dackerud. Hon ser sig inte som särskilt from, men försöker göra som vår Herre vill. Första kvinnliga pastorn före sin tid I bland har de ju haft skilda åsikter, vår Herre och Ingegärd Dackerud, som gärna ville bli missionär som ung. — Men jag har inget språköra, så jag förstod snart att det skulle aldrig gå att lära sig både franska och kikongo. Men år 1952 öppnade Missionsskolan på Lidingö sina dörrar för kvinnliga pastorskandidater. — Jag hade inte alls funderat i de banorna tidigare, men då förstod jag att det var pastor jag var kallad till, säger hon sakligt och bjuder på kaffe och sötebröd från bageriet, som ligger strax intill pastorsbostaden i Motala. I den imposanta missionskyrkan, som tornar upp sig utanför fönstren, var Ingegärd Dackerud pastor i drygt elva år, men då bodde hon inte i pastorsbostaden, det skulle ha blivit för nära. bra både med församlingarna och med biskopen på Gotland, Algot Anderberg, som höll mig om ryggen, säger hon. För lite stöttning behövdes för en ung kvinnlig pastor även om församlingsgemenskapen och kamratskapet kollegor emellan var gott. — Nej, även det var lite motigt ibland så var det också liksom mer spännande då än det kanske är nu. ATT HON EGGAS av visst motstånd visar Ingegärd Dackerud Aktuell: Alltid som Sveriges första kvinnliga pastor. Nu är hon pensionär, men håller fortfarande andakter, rycker in som sjukhuspastor och sjunger i kör. Fakta: Född 1929, ordinerad till pastor 1957, pensionerad 1994 Familj: Svägerska och många brorsbarn Kallad till: Pastor på norra Gotland, i Mjölbykretsen och i Boxholm Intressen: Älskar att köra bil. Snabbt. det alldeles tyst och jag trodde nåt förskräckligt hänt, men sen sa någon att aldrig hade man väl sett en pastor i långbyxor. Men då svarade jag att aldrig har väl jag sett någon utan. — Fast det allra enklaste hade väl varit om de kunnat knipsa av mig vid midjan så de slapp bekymra sig om de där eländiga benen. ATT HON KLARADE ALLT detta med sitt goda VI ÅTERGÅR TILL minnena, tittar på gamla årsböcker från skolan där Ingegärd Dackerud som ensam kvinna bland 32 män påbörjade utbildningen till pastor. Fast hon understryker att någon enstaka kvinnlig elev hade de haft förr där på Lidingö. Bara ingen som faktiskt skulle ordineras till pastorstjänst Och hon minns det inte som särskilt problematiskt, inte sedan hon förklarat att hon ville bli behandlad som alla andra och att ingen fick hålla upp dörrar eller dra ut stolar åt henne. Lite värre blev det möjligen sedan, när hon till sin egen förvåning utnämndes till pastor och församlingsledare på norra Gotland. — Då reste jag mig upp och tackade för landsförvisningen, skrattar hon, som hör hemma på Östgötaslätten, där hon växte upp i ett lantbrukarhem. — Min far hade som ung känt en kallelse att bli pastor men hade inga ekonomiska möjligheter, så han sa till vår Herre att du får ta ett av mina barn istället. Men han blev allt förvånad när det blev jag, den vilda dottern, säger Ingegärd och ser belåten ut. Men Gotlandsåren — det blev fem sammanlagt, två som församlingsledare tre som ungdomskonsulent — blev roliga och har präglat hela hennes pastorsgärning. — Jag fick lära mig mycket och trivdes så historien om hennes första vigsel i en statskyrka, Lärbro kyrka, närmare bestämt. En händelse som skapade stora rubriker. Men det var Ingegärd tämligen omedveten om eftersom hon tillbringade sommaren på ett konfirmationsläger. — Men när jag närmade mig kyrkan såg jag ju att den var belägrad. På kyrkbacken var det svart av prästkappor och både Expressen och Aftonbladet var där med helikoptrar. En av journalisterna kom springande och frågade om jag visste hur den där kvinnliga prästen såg ut. — Ingen aning sa jag och smet in i sakristian i min blommiga sommarklänning. Pressen kunde hållas borta under själva vigseln, men knappast de manliga kollegorna från hela Sverige som nu bildade mur på de första bänkarna. – MEN JAG ÄR NOG LITE kaxig när jag blir arg, så jag och kyrkoherden i Lärbro gick ner till de där herrarna och sa att de naturligtvis var välkomna, men fick sitta längst bak, för på de första bänkarna skulle ju brudparets familj sitta. Men händelser av det här slaget var undantag. Det dagliga motståndet hon ändå upplevde i början av sin karriär handlade inte om teologi utan mer om hennes kläder. — De tyckte inte om att jag hade kjol och nylonstrumpor, även om kjolen gick långt över knäna, och de tyckte inte om att jag gick med rundkrage och långbyxor var det förstås inte tal om. — Jag lärde mig acceptera deras syn, men jag vek mig inte heller och långbyxor hade jag ändå, sådana där raka med hälla under hälen, när vi skulle på scouting och sova ute. — Första gången jag kom klädd så blev humör i behåll handlade om att hon helt enkelt fick vara sig själv, säger hon. Ett uttryck som återkommer flera gånger under intervjun. — Och så att motståndet och debatten om kvinnliga pastorer i Missionsförbundet trots allt inte alls var lika hätskt som i Svenska kyrkan. Jag kom lindrigt undan och därför kan man kanske inte framhålla mig som någon förebild. Säger Sveriges första kvinnliga pastor som var på den omtalade Margot Sahlins prästvigning och ”fungerat lite som mentor” åt henne och dessutom varit både brukspastor och öppnat kriscenter innan orden ännu var uppfunna. Det var under hennes nio år i Boxholm, på 70- 80-talen, då stålverket krisade. — Då höll vi både kyrkan och min expedition öppen för dem som behövde, berättar hon. Det är svårt kanske att förstå vilket katastrof detta var för orten. Men Ingegärd och församlingen höll helgsmålsbön och bad för bruket, trots att ledningen fnös. — Men det hjälpte, säger hon med glimten i ögat. — För nästa dag kom nya order helt överraskande och chefen ringde och sa att det hade han väl aldrig trott. Det finns många otroliga historier ur Ingegärd Dackeruds händelserika liv. Som när hon blev räddad av militär i en snöstorm och på kuppen fick en helt ny församling. — Berätta kan jag, men jag har slutat predika, säger hon bestämt. Jag hade lovat mig själv att inte bli en sån där gammal präst som inte kan säga amen. ANNIKA AHLEFELT / text LARS RINDESKOG / foto Sändaren. Nr 36. 4 september 2013.

Sid 10 - ” Fast det allra enklaste hade väl varit om de kunnat knipsa av mig vid midjan så   Sid 12 - 12 / Kultur De är profiler i Göteborgs musikliv — både som proffs och som ideella  
För att kunna läsa myPaper-publikationen behöver du ha JavaScript aktiverat i din webbläsare. Du behöver också ha minst Flash Version 6 installerad.