Arkitektur & kommunikation Arkitektur och kommunikation ÖRJAN WIKFORSS ARKITEKT SAR/MSA, Professor i projektkommunikation KTH Arkitektur och samhällsbyggnad Partner i arkitekturanalys STHLM AB BIM och dödsolyckan Med nedläggningen av NCC Komplett blev det knäpp tyst i byggbranschen om det industriella byggandets förträfflighet. Tyst blev det också om fordonsindustrin som förebild för byggindustrin när biljättarna avslöjade en bristande förmåga att snabbt anpassa sig till den nya marknadssituationen. Den projektorganiserade industrins flexibilitet och överlevnadsförmåga framstod åter som förebildlig. Vad blir då 2010-talets framgångsrecept? BIM, bygginformationsmodellering, lanseras nu stenhårt som nästa patentlösning. Utan att man hittills har kunnat visa ett enda till hundra procent genomfört BIM-projekt hetsas branschen att införa den ännu inte färdigutvecklade tekniken. Sådant har vi varit med om förr, att branschen på bred front inför ickeverifierad teknik, nu senast med de enstegstätade fasaderna som ruttnar och vars konsekvenser de boende till sin förtvivlan får ta. Men sådana olyckor kan väl inte IT-system förorsaka? De hanterar ju bara information, inte det handgripliga byggandet. Solna tingsrätt dömde nyligen konstruktören av den stålbalk som vek sig och förorsakade dödsolyckan i Kista Galleria till ansvar. En icke undertecknad förhandskopia av en tillverkningsritning med fel måttangivelse hade använts vid tillverkningen av balken. Domen väcker många frågor om ansvarsfördelningen i byggprocessen. Har inte konstruktionsföretagets ledning ansvar för intern kvalitetssäkring? Har inte projektledaren ansvar för dokumenthantering och kommunikation? Har inte tillverkaren ansvar för vilka ritningar de använder? Har inte arbetsledaren ansvar att bedöma om en alltför klen balk verkligen ska monteras? Vad som inte har uppmärksammats hittills är att stålkonstruktionen modellerades i BIM. Så länge som informationen hålls i modellen är det ett smidigt sätt att konstruera, men problemet är att kommunikationen med tillverkare och byggarbetsplats sker med vanliga ritningar. Ur modellen hämtas de data som behövs för ritningarna, men de blir inte med automatik kompletta. Det behövs alltid en handpåläggning för att ur en BIM-modell leverera ritningar enligt de krav som ställs på den gamla redovisningstekniken för ritningar. När sedan modelleringsarbetet i BIM fortsätter uppstår skillnader mellan ritningarna och modellen som man som konstruktör måste hålla reda på själv. Redan små ändringar i modellen kan få som konsekvens att det uppstår fel i ritningarna i många avseenden. Erfarna BIMkonstruktörer lägger därför ned mycket tid och handarbete på att hålla reda på och spåra dessa fel i ritningarna. När tillverkaren, för att kunna planera sin produktion effektivt, begär tidiga förhandskopior av ritningar som genereras ur dynamiska BIM-modeller uppstår ett stort riskmoment. Den kloke BIM-projektören motstår därför tillverkarnas önskan om tidig information via ritningar och framför allt släpper de aldrig, på några villkor, ifrån sig hela modellen. Då är nämligen risken för informations- och ansvarskaos mycket stor. Jag tror att de som tog beslutet att använda BIM i en byggprocess som ännu inte är anpassad för avancerad modellering ska ta sig en ordentlig funderare på om det är rimligt att det är en enskild 35-årig konstruktör som ensam ska stå ansvarig för dödsolyckan. Kommer det därmed att bli lika tyst om BIM som det blev om industriellt byggande? Nej, både bygginformationsmodellering och industriellt byggande hör 2010-talet till, men bara om det införs med eftertanke och i många små steg. Fastighetsnytt 1/2010
