Sidan 12 i Amos - Nr 1 2011

SPECIAL | KROPPSFIXERING KRIGET MOT KRO Tänk om inte kulmagen fanns! Eller rynkorna. Då skulle allt kännas bättre. När drömmen om en snyggare, starkare kropp är inom räckhåll växer hatet mot spegelbilden. Amos gör ett försök att hitta ut ur kroppsfixeringen. text: kristina lindh illustration: anders westerberg G å in i badrummet. Jo, kom igen nu. Du kommer vara helt ensam därinne, jag stannar utanför. Du kan låsa om du vill. Så där ja. Ta nu av dig plaggen: tröjan, byxorna, underkläderna. Ställ dig framför spegeln. Vad ser du? Ge ett av följande svarsalternativ: a. Usch, vilken naken kropp! b. Wow, vilken snygg kropp! c. Hjälp, vilket renoveringsobjekt! Svarar du a är du amerikan. Svarar du b är du Anna Anka. Svarar du c är du normal. Heidi Montag sitter på en brits. Hon har vita operationsskjortan på. Den 23-åriga dokusåpastjärnan och fotomodellen förbereder sig inför 2010 års mest spektakulära skönhetsingrepp. Tevekamerorna är där förstås och filmar kirurgens blå pennstreck på hennes ansikte, bröst och lår. Inom loppet av ett dygn kommer hon att utsätta sin kropp för totalt tio ingrepp. Hon är inte orolig. Det nya livet hägrar. – Jag kommer att känna mig dyrbar. Det blir som att vakna upp i en prinsessdröm. Så blev det nu inte. Livet som Barbiedocka gav inte den förväntade känslan av värde. I dag ångrar hon alltihop och tänker låta återställa det mesta. Den formbara kroppen. En gång var den avlägsen. Den fanns i en vandringssaga om skönheten som opererat bort revbenen för att bli smal eller i en uppslagsbok om hur kineser snörade fötterna. Numera kan den inte bara beskådas ett musklick bort, utan är också inom räckhåll för var och en som har en lunchtimme över för ett träningspass eller en botoxspruta. Och ju närmare till idealen desto större plikt att uppnå dem. Trycket att göra det mesta av sin kropp har aldrig varit större. Det är genom kroppen jag ska förverkliga mig, och detta förverkligande kräver frändring. kroppen har förvandlats till ett projekt, ett instrument som ska tjäna mig – erotiskt, moraliskt och känslomässigt. Den ska göra att jag känner mig smartare och duktigare. Förr hade man en bad hair-day. I dag har man ett bad body-life. Trist kropp ger trist liv. – Vår tid är fixerad vid kroppen. Det säger Claes Ekenstam, idéhistoriker vid Göteborgs universitet. – Kroppen har alltid visats upp i alla kulturer, och har alltid varit en exponeringsyta för individen. Men den har aldrig behandlats som ett ting så mycket som nu. Vi söker efter oss själva genom kroppen, men just genom att göra det förvandlar vi våra kroppar till föremål och ökar därmed bara avståndet mellan kropp och själ. För snart tjugo år sedan skrev han sin doktorsavhandling Kroppens idéhistoria. Då var plastik- operationer något extremt. I dag är det en avdramatiserad vardagsföreteelse som får den naturliga kroppen att framstå som en provokation. – Vi fnyser gärna åt forna tiders moraliserande över kroppen. Men nu finns en annan, lika stark moralism som säger att man ska vara smal, snygg, fräsch och vältränad. Annars är man en dålig människa. Det börjar komma in i arbetslivet också, med alltifrån klädregler till premier för dem som lever hälsosamt. Dagens kropp ska helt enkelt lyda. Det är bara det att kroppar inte lyder. Kroppar är sårbara och låter sig inte styras. Bygger min självkänsla på bilden av den kontrollerade kroppen, dras jag själv förr eller senare alltid med i fallet. Oavsett om det sker efter en graviditet, en utbrändhet eller fyra sommarveckors grillorgie. Kroppen blir en svikare. Jag själv blir den som misslyckas. Och skäms. som ett brev på posten brer kroppshatet ut sig. Förr hade man en bad hair-day. I dag har man ett bad body-life. Stackars kropp! Så mycket stryk den får ta, från upprepade bantningsförsök, från en stressad livsstil och – inte minst – från min egen kritiska blick. Parallellt med kroppsfascismen frodas därför också motsatsen, en nyhedonism med mängder av metoder för att skämma bort kroppen och sig själv. Med en helg på spa eller kurs i chokladprovning kompenserar jag vardagens kroppskritik. – Det ser ut som en paradox, men både bantningshysterin och njutningskulturen bottnar i ett förakt för kroppen, säger Claes Ekenstam. Låt oss återvända till badrumsspegeln. Den här gången till sexrådgivaren Pamela Madsens. Trots sitt yrke har hon hela vuxenlivet känt skam för sin kropp och gjort allt för att slippa se den. Nu har AMOS NUMMER 1 . 2011 12

Sid 11 - ningarna stryks hos skattemyndigheten. – Det är som att ha en livstidsdom. Och återigen   Sid 13 - OPPEN AMOS NUMMER 1 . 2011 13  
För att kunna läsa myPaper-publikationen behöver du ha JavaScript aktiverat i din webbläsare. Du behöver också ha minst Flash Version 6 installerad.