Sidan 10 i Amos - Nr 1 2011

HEMLÖSHET PETERS LIV FÅR PLATS I TVÅ KASSAR Han har inte haft ett eget hem på många år. Han har bott på vandrarhem och i tält och har haft mer än 18 olika tak över huvudet. Nu berättar Peter Ahlborg om sitt bostadslösa liv på film. Mer än hundra timmar ligger och väntar på att klippas. text: göran tonström foto: joakim roos D et var sjutton grader i Göteborg för inte så länge sen. Minus. Peter Ahlborg, 41, bär fortfarande lager på lager för att hålla värmen. Och mössan har han alltid på sig, också inomhus. – Det har blivit en vana. Då jag bodde på vandrarhem var det ibland så kallt när jag vaknade att jag var tvungen att ha något på huvudet, säger han. Plastpåsen och ryggsäcken är andra vanor. En ostmacka, ett par väl mogna bananer, ett hårdkokt ägg ligger i påsen. Och i ryggsäcken hörlurarna som Peter skärmar av världen omkring sig med. Han lyssnar helst på Beethoven, för att slippa höra folks babbel. På bussen och under långa promenader som han gör varje dag för att hålla sig i form. Spårvagnen är av äldre sort och den kränger fram med järnskärande missljud från slitna lager, förbi Gamlestaden och vidare utåt Agnered. På väg mot lägenheten Peter just nu hyr i andra hand och som han hoppas få behålla även till våren. Fast han har löfte bara till slutet av månaden. Peter är bostadslös. Han har sökt över tusen lägenheter under senare år men inte fått ett enda napp, annat än korttidskontrakt och andrahandslägenheter som ofta varit rena råttbon. I en hade någon legat död och där luktade det lik. tidvis har han bott på vandrarhem runt stan, fast inte bara har sig själv att tänka på. Trettonåriga dottern Josefine bor hos honom på helgerna. Efter skilsmässan från hennes mamma har de gemensam vårdnad. – Man tycker att de sociala myndigheterna borde ta hänsyn till att jag har ansvar för ett barn, men det gör de inte. De struntar i och blundar för det vilket känns fruktansvärt, säger han. att sakna bostad är att leva i en värld som ständigt faller sönder. Det kan vara lätt att ge upp och dras ner i missbruk. Men Peter varken dricker eller knarkar. Visst, han har haft supperioder tidigare i livet men det är flera år sedan; nu är han vit. Peter är inte en människa som ger upp, trots motvind i styv kuling. Han kallar sig själv för obotlig optimist och försöker se på livet från den ljusa sidan. Efter sin fars död för några år sen, ärvde han några kronor och köpte då en enkel videokamera. Med den började han dokumentera sin kamp, den ensamma och den då han är tillsammans med sin dotter. De filmade sina tillfälliga bostäder, vandrarhemmen, tältet, tvättstugorna där de torkade sina regn- våta kläder i tumlaren, de olika lägenheterna. – Jag brukar hålla kameran så här, visar Peter och håller ut sin raka arm så han kan titta in i objektivet samtidigt som han pratar. Över hundra timmar har han filmat, bandkassetter som ligger i plastpåsar och väntar på att redigeras. Mer än 6 000 stillbilder har det också blivit. – Jag väntar bara på att få klartecken från något produktionsbolag eller teve. Flera har tittat på materialet och de är intresserade. Senast om två år ska filmen vara klar och då kommer det att bli ett jävla liv, säger han trosvisst. För Peter är övertygad om att hans film kommer att skaka om makt-havarna och göra skillnad. Det måste den bara! Vilken politisk färg de har verkar inte spela någon roll, anser han. Just därför är det så viktigt att visa att så här ser verkligheten faktiskt ut. Det är de som redan ligger ner som tar mest stryk, som får betala priset. spårvagnen har nått ändhållplatsen i Angereds när Madonna spelade på Ullevi i somras blev det så ont om husrum att han tvingades söka sig upp till Trollhättan. Och under en period bodde han i tält i tre veckor. – Jag har haft erbjudanden om bostäder som varit så mögelskadade att jag fått astma. I källaren under en av dem lackerade en kille bilskärmar så att det stank av lösningsmedel uppe i mina rum. Jag blev sjuk och där var helt omöjligt att bo. – Det är lägenheterna som är så dåliga att inga andra vill ha dom, som man erbjuder oss bostadslösa, säger han. Särskilt svårt upplever Peter det, eftersom han Peter tillsammans med Kiss-gitarristen Paul Stanley. centrum. Några steg bort väntar en buss. Den brukar vara tom så här mitt på dagen, men idag är den nästan full. – Dom flesta här ute har ju inga jobb, säger Peter. Det har inte han heller. Sedan skilsmässan lever han på socialbidrag. Hans hälsa är inte så bra; stressen att vara hemlös har gett honom högt blodtryck som han äter medicin för och han lider av yrsel och ätstörningar. Ett regelbundet arbete skulle han inte klara av just nu. Fast sysslolös är han inte. – Jag gör musik, skriver låtar och poesi, säger Peter, medan han gräver fram nycklarna, låser upp dörren och bjuder in till andrahandslyan som han hittade på Blocket. Peter har skrivit mer är sjuttio låtar och för två år sen gav han ut en julskiva, Vem blir lycklig av att få 38 paket. För att ha råd till det sparade han av sitt socialbidrag under 3 månader. – Jag tog faktiskt mina sista slantar för att spela AMOS NUMMER 1 . 2011 10

Sid 9 - I TIDEN: DÖDEN UPPDATERAD alldeles nyss var begravning en cementerad rit. Men i   Sid 11 - ningarna stryks hos skattemyndigheten. – Det är som att ha en livstidsdom. Och återigen  
För att kunna läsa myPaper-publikationen behöver du ha JavaScript aktiverat i din webbläsare. Du behöver också ha minst Flash Version 6 installerad.